Att vara felfri är en lögn

Den som är ivrig att skydda sin syntetiserade självbild och image drivs av sina rädslor att bli påkommen som den person man egentligen är, och gör nästan vad som helst för att upprätthålla skenet utåt av att vara felfri.
Ett mycket bra sätt att hålla distans till en sund verklighetsuppfattning och sanningen.
Ett lika bra sätt är det också för att upprätthålla ett kärt och beroendeframkallande förhållande till självbedrägeriet och dess anpassade sanningar.
Inte fullt så bra sätt för att upplevas som transparant och pålitlig dock.
Inte heller så bra för det mentala välmåendet, livsbalansen och harmonin i livet på sikt heller, enligt min mening.

Jag tycker det är skönt att ha så många fel och brister som jag har och göra så många misstag som jag gör, för det gör att jag känner mig mänsklig.
Jag försöker mitt bästa att ta ansvar för de saker jag erkänner som mina fel och brister, för att kunna göra något åt dem och vara öppen om det.
Det betyder bara att jag fortfarande försöker lära mig om livet och om mig själv genom mina upplevelser.
Visdomen om bilden av mig själv finner jag bland mina uppriktiga vänner och bekanta… jag lyssnar intresserat på dem och försöker inte övertala dem vem jag vill upplevas som.
Jag slipper därmed bekymret med att jonglera med olika versioner av sanningar om mig själv och varför jag sagt vad till vem, och vilka jag inte vill ska mötas och samtala om det jag sagt (och gjort).
Dessutom så skapar jag mer utrymme för att lyssna på människor och kan finnas tillhands, eftersom jag inte är så upptagen med att sprida evangeliet om min egen förträfflighet och andras tillkortakommanden.

Livserfarenhet är ju ändå inte de lagrar man förnöjt och fisförnämnt vilar på, högt ovanför resten av mänskligheten.
Livserfarenhet och mognad är i min värld att man fortsätter vara nyfiken på människor, att våga göra fel och att vara ödmjuk både inför sig själv och andra.
En del kallar detta att vara omogen, medan jag påstår att det förhåller sig precis tvärtom.

Där självkritiken upphör övertar istället högfärdheten, omogenhetens urmoder.
Med högfärden kommer dömandet, respektlösheten och stölden av medmänniskors värdighet.
Högfärdhetens yttersta syfte är att göra sig själv stark genom att göra andra små och svaga.

Att ta ansvar för sina tillkortakommanden är att visa orädsla för att bli påkommen som en person man inte är eller vill vara.
Att våga göra sig sårbar är inte att vara svag, för den som öppet vågar vara svag är den som med sitt mod egentligen är den starka.
Den som hävdar den är stark är den som egentligen bevisar sig vara svag, eftersom ingen som är stark har något behov att hävda detta.

Att vara felfri är alltså en lögn och där den lögnen börjar fortsätter den växa och förgrena sig tills den blir omöjlig att skilja från det sanna.

Ps. Helhetsbilden för det som ligger närmast sanningen skapas genom att skilja huvudsak från bisak, att förstå att det inte är VAD man säger och gör som är det viktigaste utan VARFÖR, HUR och NÄR.